Omdömen om boken:

"Detta är en riktig äventyrsbok och det händer saker hela tiden. En dramatisk inledning och man är fast!" Boktipsaren.se


"...En spännande och lättläst historia för vetgiriga läsare..." BTJ, lektör Fia Larsson


"En lättläst fakta-fiction berättad i ett högt tempo." BTJ, lektör Magnus Öhrn


"Jag rekommenderar verkligen Kimberlieböckerna, och jag längtar väldigt mycket efter fortsättningarna!" Matildas Bokhörna



Utdrag ur Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland:



Benen ville springa fortare och fortare efter allt resande, och snart sprang Kimberlie det snabbaste hon någonsin kunde i den tunga sanden och vattnet. Plötsligt slog hon foten i en sten och föll handlöst framstupa i vattnet. I samma stund kom en stor våg och sköljde över henne. Hon spottade och fräste när munnen fylldes av vatten. Vågen drog sig tillbaka och Kimberlie satte sig upp. Hon visste inte om det var tårar eller vatten som rann på kinden, men en sak var säker, det gjorde hemskt ont i foten. Innan hon hunnit ta sig upp slog en ny våg över henne. Snabbt höll hon andan för att undvika en ny kallsup.

Under språngmarschen hade hon kommit riktigt långt ut i vattnet. Det nådde henne nu ända upp till låren när hon reste sig upp. Hon såg ned på sina blöta kläder och skrattade. Vad skulle mamma säga nu? De hade inte så mycket ombyte med sig eftersom de ville ha minimal packning i bilen...


En ny våg sköljde över henne. Det var tur att hon inte hade tagit mer kläder på sig! Nu var det inte så mycket att torka. Hon såg längtande ut mot nästa våg som närmade sig och tänkte: Äsch, jag är ändå våt, sedan slängde hon sig rätt in i nästa stora dyning som kom insvepande mot stranden.

Vågen var stark och förde henne en bit tillbaka mot stranden. Hon reste sig snabbt och rusade ut för att möta nästa våg. Den förde henne också en bit tillbaka, men inte riktigt lika långt. Hon rusade ut igen. Nu hade hon vatten ända upp till midjan.

Kimberlie guppade upp och ned i takt med vågorna. Än närmare stranden och än längre ut beroende på hur stora vågorna var. Livet var bra underbart!

Plötsligt såg hon något komma emot sig i vattnet. Hon ställde sig upp och blev förskräckt när vattnet nådde henne ända upp till axlarna. Hur hade hon kommit så här långt ut? Hon vred på huvudet och såg den avlägsna stranden. Sedan vände hon sig mot det som var på väg mot henne. Även om hon aldrig tidigare i sitt liv hade sett en sådan här livs levande, insåg hon genast vad det var: en hajfena!

EN HAJ!

Skräcken grep tag i Kimberlie. Det här var inte längre vattenbrynet där hon snabbt kunde sätta sig i säkerhet. Här var det djupt! Vad hade hon egentligen tänkt på när hon gett sig ut i vattnet, alldeles ensam, utan att först ta reda på om här fanns hajar? Stel av skräck såg hon hajen närma sig. I nästa sekund släppte handlingsförlamningen. Hon slängde sig i vattnet och simmade mot land det snabbaste hon kunde. När hon vred på huvudet såg hon hajfenen sticka upp ur vattnet strax bakom henne.

Andy vaknade tidigt på morgonen. Det här var sista dagen på sydön. Ikväll eller imorgon skulle de ta färjan tillbaka till norrön och sedan flyga hem till Dunedin. Det hade varit många händelserika och spännade veckor. Han hade inte den minsta lust att åka tillbaka hem till skola och vänner. Han undrade var Kim fanns nu. Han var imponerad av att den svenska flickan pratade så bra engelska, nästan som om hon var en infödd nya zeeländare. Synd att han aldrig skulle få träffa henne igen. Den svenska familjen hade nyligen börjat semestern, för hans del var resan i stort sett över.

Han drog håglöst undan gardinen och kikade ut. Men vad nu då?...