Under förbudstiden 1919-1932 fördes mängder av smuggelsprit in i landet. För skärgårdsbefolkningen gav smugglingen en biinkomst som för vissa blev en guldkant och en grundplåt för fortsatt företagsverksamhet. Många bussbolag, speditionsföretag och flotta villor och fastigheter i skärgården är konkreta minnen från förbudstiden. För andra gick det på ett ut, det blev ingenting kvar eller man förlorade allt man ägde och hade. Boken om spritsmugglingen utgår från personliga berättelser som kombineras med ekonomisk och social historia kring Finska viken. Intervjuerna är gjorda med barn till smugglare, ögonvittnen som åsett smugglingen utan medel att ingripa.