?Vår Herre odlar inte potatis åt oss? svarar Mathilda när grannfrun försöker trösta med hänvisning till den gode Guden. Familjen tvingas flytta i slutet av juni. Det är ingen idé att sätta potatis här hemma och för sent när de kommer till det nya stället. Hur ska de klara vintern? I en liten stuga i nordligaste Halland ligger Mathilda halvsidigt förlamad efter en stroke och tänker tillbaka på sitt liv. Hon är 57 år 1935 när sjukdomen drabbar henne. I minnet återupplever hon nyckelhändelser i barndomen och mötet med den man som hon blev förälskad i redan som sjuttonåring. Hon återvänder till det liv som blev deras, en tillvaro som innehöll både ljus och mörker. Hon kan inte komma undan minnet av den stora katastrofen som drabbade dem. Med på minnesresan finns självklart de tio döttrar som hon fött och hon gläds över de sju som fått leva till vuxen ålder.