Om vi går för länge i skor som inte passar får vi skoskav. På samma sätt, menar Kerstin Dillmar och Lars Björklund, kan vi drabbas av existentiellt skav när något i livet inte är som det ska. Då kan vi behöva hjälp att bearbeta, klä i ord och låta det som skaver ta gestalt. Själavårdarens uppdrag blir att hjälpa till att skapa ett rum där detta får uttryckas och där ett handlingsutrymme kan upptäckas. Ett rum för livet.

I boken reflekterar författarna över själavårdarens verktyg i detta rumsbyggande. Vad kan kubismen som konstform säga oss om vårt sätt att beskriva verkligheten? Hur påverkas vi när vi steg för steg erövrar ett språk för det som skett? Hur kan barn och vuxna gestalta det som det inte finns ord för?

När vi skapar rum för livet ser vi det existentiella skavet för vad det är – en frisk och adekvat reaktion på att något i livet behöver hanteras. Så får vi utrymme att läka sår och växa vidare som människor.