Människor har gått i alla tider, men promenader har det inte varit fråga om. Att promenera var under flera sekel detsamma som att åka häst och vagn eller gå till fots en bit, för nöjes skull, utan ett bestämt ärende. Nöjet var en lyx, länge förbehållet kungafamiljen och aristokratin. Den inhägnade lustparken Kungsträdgården fungerade som de övre samhällsskiktens utomhussalong, där de promenerade, visade upp sig för varandra och umgicks.   

Under 1800-talet kom promenerandet att spridas i allt vidare cirklar. Vägarna i staden försågs med trottoarer, stadsparker anlades. Snart kom flanörerna till, bland dem de som kallades Norrbrolejonen. Vid sekelskiftet 1900 hade promenadkulturen definitivt förvandlats, från att vara ett kungligt framträdande och ett privilegium för aristokratin till att bli ett folknöje. Det var en utveckling som gick i fas med tidens snabba samhällsomvandling och framväxandet av en ny offentlighet.

Slå följe med historikern Kekke Stadin i en lustfylld och uppslagsrik exposé över promenadkulturens framväxt och utveckling i Stockholm.