Kay Jamison, professor i psykiatri och en internationell auktoritet på manodepressiv sjukdom, ger här ett märkligt och högst personligt vittnesbörd: En skildring av hur hon själv sedan unga år brottats med manodepressivitet och hur den kampen format hennes liv. Det mörka ämnet till trots, genom-syras boken av en stor portion humor.
Författaren tar oss med in i den lika fascinerande som skrämmande värld som den här typen av vansinne utgör - en värld där den ena polen är det lockande tillstånd där tankar och känslor inte vet några gränser, och den andra en öken av livlös förstening där döden ofta framstår som den enda utvägen.
Kay Jamison drabbades av sin sjukdom när hon var sjutton år, och den följde henne genom skolår och universitetsstudier, genom passionerad kärlek och gränslös sorg, genom maniska skov och ett självmordsförsök som sånär kostat henne livet. Hon beskriver också det plågsamma dilemma som sjukdomen ställde henne inför: att ta litium. Medicineringen innebar att hon gick miste om topparnas hänförelse. Hon hade dessutom lärt sig att en bra flicka reder sig själv, dvs utan medicin. Priset hon fick betala för det var förfärande högt. Men - med hjälp av kunskap, livsvilja, adekvat medicinering och, mer än något annat, kraften från ett kärleksfullt förhållande finner hon vägen till ett meningsfullt liv.
Översättning Per Rundgren
Kay Redfield Jamisonär professor i psykiatri och har skrivit flera vetenskapliga artiklar och böcker om mano-depressivitet. Hon har också engagerat sig i genforskningsdebatten och sitter med i USAs nationella råd för genetisk forskning. Hon är medförfattare till standardverket om manodepressivitet, Manic Depressiv Illness. Hon bor och arbetar i Washington D.C.
