Barnförflyttningarna under vinter- och fortsättningskrigen genomfördes under stram styrning av finska staten. Syftet var att så många barn som möjligt skulle förflyttas till Sverige, vilket kunde hjälpa upp situationen i Finland. Av utrikespolitiska skäl tystades kritiska röster ned. Statens informationsverk (VTL) förde kraftig propaganda för att uppmuntra till barnförflyttningar och totalförbjöd offentlig kritik av dem i januari 1942. Barnförflyttningarna skedde på svenskt initiativ och har traditionellt upplevts som rent humanitärt hjälparbete. I ljuset av nyaste vetande gestaltas i denna bok en helhetsbild av detta fortsättningsvis känsliga ämne. De två nivåerna inom barntransporterna skildras parallellt: det politiska beslutsfattandet mitt i korstrycket mellan utrikespolitik och befolkningspolitik och erfarenheterna hos den enskilda familjen och krigsbarnet. Sammanfattningsvis kan konstateras att trots sina många positiva sidor låg barnförflyttningarna i det stora hela inte i linje med Finlands nationella intressen, bl.a. eftersom alltför många barn stannade i Sverige. På det individuella planet åter upplevdes såväl vemodet och smärtan vid avfärden från Finland som svårigheterna vid återkomsten från Sverige. De tunga erfarenheterna har eventuellt överskuggat krigsbarnens hela resterande liv.Då de icke önskade konsekvenserna blev uppenbara efter kriget uppstod en speciell situation: såväl beslutsfattare och politiker som familjerna ville förtiga det hela. Barnen blev brickor i det politiska spelet både under kriget och därefter. Pertti Kavén var själv ett krigsbarn. Under många år har han varit aktiv inom lokala och riksomfattande krigsbarnsorganisationer. Hösten 2010 offentliggjorde han vid Helsingfors universitet sin doktorsavhandling om krigsbarn, Humanitaarisuuden varjossa, på svenska Under den humanitära hjälpens täckmantel.