“Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.”



(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)



“Det var konstigt att svara på frågor som “vad är ett samlag?” och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär”



(P. om rättsprocessen)



“Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: ”var har jag hamnat någonstans?” Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.”



(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)



“Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman”



(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)



“Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.”



(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)












15 mars 2005



Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.



– Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.



Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.













J.


När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. ”Så här gör en hora, de tar betalt för sex” tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa ”aldrig i livet”, men då sa han ”betyder det ”aldrig” aldrig i livet, eller betyder det ”kanske” aldrig i livet”. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.



/…/



Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.













CEOP Centre



Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.



/…/



Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.



/…/



CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:



/…/



”När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.”



KATIA WAGNER



Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.