Det måste finns något ställe för de barn man läser om i tidningen: de skadade barnen med brännmärken och brutna armar, de rädda vars föräldrar just gripits för droginnehav; tonåringarna med glasartad blick som sover på parkbänkar. Ibland är det stället ett sjukhus, ibland är det ett tillsynshem eller ett härbärge. Ibland är det stället mitt hem.Kathy Harrison är bosatt i en mindre stad i Massachusetts i USA. I slutet av 1980-talet arbetade hon inom det s.k. Head Start-programmet, som syftar till att hjälpa barn från sämre ekonomiska förhållanden till en god skolstart. Kathys uppgift var att undervisa fyraåringar som befann sig i riskzonen, och hon blev snart särskilt engagerad i en av sina små elever. Angie, som flickan hette, hade övergivits av sin mamma och det var osannolikt att modern någonsin skulle kunna ta hand om henne. Trots att Kathy och hennes man redan hade tre egna barn började de diskutera om inte de skulle kunna erbjuda Angie ett hem.     Det blev början på Harrisons liv som fosterfamilj. Sedan dess har tretton år gått och ett drygt hundratal fosterbarn har kommit och lämnat deras hem. En del har stannat några dagar, andra flera år. Tre av barnen, däribland Angie, har adopterats av makarna Harrison. Alla barn har kommit med sin bakgrundshistoria, ofta oerhört tragisk och chockerande smärtsam. Alla har de haft små och stora behov, som ett varmt bad, rena lakan, vila, kärlek utan gräns och förpliktelser.     I De bortglömda barnen berättar Kathy Harrison om sina erfarenheter som fosterförälder, om det dagliga, ofta kaotiska, livet i familjen och om några av de barn som tillbringat längst tid hos dem. För alla har de en historia som borde berättas, småflickor och pojkar som misshandlats eller utnyttjats sexuellt, spädbarn som bränts av sina föräldrar, småbarn som lämnats ensamma utan vård. Rakt och enkelt, men med en värme och ett engagemang som förmedlar stor hoppfullhet berättar Kathy Harrison om sin ovanliga familj. Alla historier har inte ett lyckligt slut, men många av de barn som funnit en fristad hos Kathy och hennes familj har med tiden vågat börja tro på de vuxna i sin omgivning, för dem ser framtiden hoppingivande ut. Det här är en läsning som väcker många och starka känslor, från vrede, frustration och sorg till glädje och stor beundran.Kathy Harrison är mor till sex barn, tre egna söner och tre adopterade döttrar. Under mer än tretton år har hon varit fosterförälder och, tillsammans med maken Bruce, tagit hand om över hundra barn i sitt hem i Massachusetts. Deras arbete har uppmärksammats med flera prestigefyllda utmärkelser. Kathy Harrison håller också regelbundet föredrag.