Efter Karkas (2004) och Tal och Regn (2008) kommer Flodtid, en bok som bygger ut ord och bilder i Katarina Frostensons poetiska universum. Den ingår i en helhet och är samtidigt sin egen värld med ett rakt och flödande, både direkt och komplext tonfall.

Språket är här på stor vandring. Det är en bred samling dikter där orden strömmar fram för att plötsligt stå helt stilla och betrakta världen. Språket undersöker, ringar in, rasar, bönfaller och besjunger.

Floden för bort, den står för både bortgång och förnyelse. Det går en mörk ström av oro och förlust genom några texter, som i den långa dikten ”Jag ligger i mörker”. I centrum av många dikter finns vattnet – floder och kanaler som förbinder länder och människor, det livsnödvändiga, förgiftade vattnet: ”... det borde vara förbjudet/ är orden som kommer att döda en flod”.

I de långa dikterna speglas tillstånd i jaget och världen, oroshärdar och gränstillstånd. Orden roterar och spelar mot varandra. Dikterna har ofta en dramatisk nerv och ett sceniskt utspel, språket rör sig snabbt mellan högt och lågt, mellan det vardagliga och det lyriska. De kan vara tuffa självuppgörelser och ömma tilltal, både samtal och ensamt tal.

Man är aldrig långt från ordets rot, från hur språkets stavelser känns och verkar. Hos Frostenson får vi känna hur våldsamt språket kan vara, men här finns en stark tro på ordets läkande förmåga och på språkets motståndskraft.

Att skriva är en starkt kännbar handling, ett samtal författaren för med sig själv och med de levande och de döda - ett räddningsarbete där litteraturens rader ofta kommer till undsättning.