Karl Smuts texter är som grottmålningar. De öppnar upp nya världar som framstår som främmande och bisarra, men ändå tycks oss märkligt bekanta. Människan möter det inneboende djuret och blir överrumplad, det hejdlösa skrattet rungar ljudligt i hjärnans mest labyrintiska irrvägar och världen blir en kanske alltför avslöjande skräck- och skrattspegel.
De korta novellerna i Den håriga spegeln är stundtals korthugget repetitiva, stundtals lyriskt utsvävande. Här möter det kroppsligt låga den absurda fantasin, och mytologiska anslag kolliderar med det moderna livets paradoxer.