Från de gamla grekerna till idag har filosofer ihärdigt diskuterat hur begreppet »sanning» skall förstås. Denna antologi består av bidrag till en pågående debatt med fokus på förhållandet mellan sanning och rättfärdigande. Bidragsgivare är Richard Rorty, Jürgen Habermas, Albrecht Wellmer och Karl-Otto Apel. Debatten dem emellan om sanningsbegreppet är samtidigt en diskussion om förhållandet mellan pragmatism och pragmatisk språkteori.
När vi har goda skäl att hävda ett påstående ligger det nära till hands att säga att vi med fog kan hävda att påståendet är sant. Men samtidigt är det så att det vi vid en bestämd tidpunkt anser vara ett gott skäl senare kan visa sig vara ofullständigt eller felaktigt. Motiveringar är knutna till tid, plats och personer. De är därmed i princip felbara och korrigerbara: Rättfärdiganden kan så att säga gå förlorade. Sanningen, däremot, är inte beroende av tid och plats och av de bestämda personer som hävdar att ett påstående är sant. I denna mening är sanningen »absolut» (den kan inte »gå förlorad»). Men hur skall man då förstå förhållandet mellan sanning och rättfärdigande (motivering)? Hur skulle vi kunna acceptera något som sant annat än genom diskussion och prövning av skäl? Och hur skulle principiellt felbara och kontextuella skäl kunna leda fram till sanning?

I en utförlig inledning presenterar och kommenterar Gunnar Skirbekk debatten. Skirbekk är professor i filosofi och vetenskapsteori vid universitetet i Bergen. Hans senaste bok är Praxeologie der Moderne. Universalität und Kontextualität der diskursiven Vernunft. Daidalos har utgivit hans tillsammans med Nils Gilje författade Filosofins historia.