Från verandan ser jag hur svarthakedoppingen med illröda ögon och rödgul tofs dyker snabbt ner i vattnet. Jag väntar länge på att den ska komma upp til ytan igen, ofta gör den det någon annanstans än jag förväntat mig.

Havet omger ön, en av flera än 6 700 i Ålands skärgård. Öns solida berggrund med räfflor, ådror och skrevor är utformad av tiden.

Förr var platsen oländig; full av taniga tallar, enbuskar och högt vilt gräs. Farfar röjde och planterade ädla lövträd från närliggande holmar. Han anlade en trädgård med örter och bärbuskar och fruktträd. Vid stranden göt han en säl av betong.

Stället fick heta Eden, efter det bibliska paradiset, och vårt efternamn.

De första åren var det svårt att ta sig fram, man måste vada över sundet. Det finns foton från när jag var liten och blir buren på min pappas axlar. Sundet fylldes senare igen och blev en vägbank. När jag nu går längs där med min förstfödda dotter i famnen tänker jag på att stigen är kantad av blommor jag inte kan namnen på.

Nere vid stranden stod stenen som farfar valt ut som sin gravsten lutad mot en klibbal. När han gick bort för två år sedan flyttades stenen och uppfyllde till slut sin uppgift. Den var tung och otymplig, och det var inte lätt att få bort den från stranden. Pappa filmade sig själv när han baxade den över ängen och uppför backen. Han redovisar i filmen: ”trettio meter kvar, tio meter kvar...” Stenen lämnar spår efter sig i gräset.

/ Karl Henrik Edlund