Skelleftebygden är känd för att vara en genuin EFS-bygd. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens lokalförening där EFS i Skellefteå ville vara en inomkyrklig rörelse och stod på så sätt i ett bestämt förhållande till de båda kyrkoförsamlingarna, Skellefteå S:t Olovs församling och Skellefteå landsförsamling. Hur detta förhållande utvecklades under den här aktuella tiden, 1923 1976, är en av huvudfrågorna i denna bok. Såväl lojalitet som spänningar finns med i bilden. En annan fråga, som boken är inriktad mot, gäller lekmannaengagemanget och hur det utvecklades, dvs. det ideella frivilligarbetet inom EFS och Kyrkan. EFS var speciellt riktat mot barnen och de unga i sin verksamhet runt om i staden och fungerade som en kärngrupp åt kyrkoförsamlingarna. Relationsfrågan och lekmannaengagemanget kom att finnas med i den samarbetsform, mellan EFS och Kyrkan, som blev samarbetskyrkan på Mobacken 1976. Själva upptakten till den sommarverksamhet, som EFS i Skellefteå hade bedrivit på denna plats under flera decennier, är knuten såväl till föreningens behov av ett utflyktsmål under sommartid som till den unga flickans fråga till predikant Uno Eklund 1939: »Ska vi ungdomar också denna sommar vara hänvisade till gatorna och caféerna?« Sommarhemmet Mobacken kom till stånd och förvandlades så småningom till samarbetskyrka. Mer om detta finns att läsa i det sista kapitlet i denna bok.