Hatretorik förekommer inte bara i något skumt undanskymt hörn av internet. Det krävs varken ljus eller lykta för att få syn på de bitska och väsande nättrollen. När jag påbörjade arbetet med den här avhandlingen 2013 förväntade jag mig att det skulle vara svårt att hitta konkreta exempel på näthat, så jag inledde med att läsa tidningsartiklar om näthat och se de tvreportage som gjorts. Jag arbetade samtidigt som journalist och webbproducent, vilket innebar att jag fick en inblick i hur kommentarer modereras. Journalister hör också till den grupp som utsätts för hat och hot på nätet, vilket jag inte personligen utsattes för, men jag fick följa med från sidan då kollegor drabbades.

Näthat som begrepp blev bekant för en större allmänhet under vårvintern 2013 i samband med att Sveriges Television sände programmet Uppdrag granskning1 med temat näthat. Också i de finlandssvenska medierna började man uppmärksamma fenomenet i tidningsartiklar och Yle, Finlands public service-bolag, sände programmet Spotlight2 där politiker och journalister, både finskspråkiga och svenskspråkiga, berättade om att de blivit utsatta för hat och hot på nätet. Vid samma tid blev jag klar med mina magisterstudier i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Lena Marander-Eklund frågade mig om jag skulle vara intresserad av att skriva en doktorsavhandling om näthat. I den då pågående diskussionen om näthat i media låg fokus på det näthat som särskilt drabbat svenskspråkiga finländare.

Jag vill understryka att den här avhandlingen inte enbart handlar om det svenska i Finland – den handlar om hatretorik på nätet och det finns många utsatta grupper. Under insamlingen av materialet stötte jag på hatiska kommentarer som riktade sig mot bland annat asylsökande, olika ickefinländska nationaliteter och religiösa minoriteter.