"Den första veckan grät jag..." säger finlandssvenska Barbro, som har gett boken dess titel. Men varför grät Barbro, hon som tillsammans med tusentals andra flyttade från Finland till Sverige när fosterlandet hade så litet att erbjuda? Hon kunde ju svenska och visste redan en hel del om Sverige. Att det nya hemlandet inte visste just någonting om sådana som hon kom som en överraskning.

I boken får vi möta Barbro och 13 andra finlandssvenska kvinnor som flyttade till Sverige mellan åren 1940 och 1984. Den ger en bild av vilket stort steg det var att emigrera, jämfört med dagens globaliserade värld. Mötet med ett land som man trodde att man förstod sig på kunde bli chockartat. Fördomar och förutfattade meningar om "Kukka-Pekka med kniven" eller uttryck som "En finne igen" och "Finnfnask" hörde inte till ovanligheterna. Samtidigt var finländare välkomna till Sverige som god arbetskraft. Möjligheten till ökat materiellt välstånd lockade också. Kvinnorna som här delar med sig av sina liv och erfarenheter var alla yrkesverksamma, alla kom också att stanna i Sverige.

Berättelserna visar på den kluvenhet som finns hos både den som anländer och den som tar emot. Det nya och främmande möter man med frågor, egna föreställningar och fördomar. Ett evigt mönster som går igen, idag är det nya grupper som är föremål för tankemodellen vi och dom. "När andra grupper började komma från mera fjärran länder, då fick vi finländare vara ifred", som Margit från Österbotten säger. "Den första veckan grät jag" är både kvinnohistoria och en del av Sveriges och Finlands historia.