Han tittar bort, blicken är långt borta. Sen vänder han sig till mig och jag ser hans ångest. Jag känner knappt igen hans röst: - Jag har fått min dödsdom. Karin är 32 år och har varit tillsammans med Peter i tio år. Hon tävlar i karate och är svensk och nordisk mästare. Det är då de får reda på att Peter har cancer. På ett naket och reflekterande sätt berättar Karin om tiden med sjukdomen och om det första året efter Peters död. Hon inser snabbt att om hon stänger av känslor för att fly försvinner möjligheten att känna något överhuvudtaget. För vad händer när din älskade får cancer och dör? När alla dina idéer om och bilder av livet och framtiden plötsligt försvinner? Och kan tanken på att inte behöva leva vara den största trösten och ge kraft och mod för att skapa ett värdefullt liv? Det här är en självupplevd historia som tar med läsaren in i utmaningen att söka mening och energi i en tid av kris. Det vi utifrån ser som starkt är något annat inifrån och grundat i en djupt mänsklig erfarenhet av sårbarhet. En bok sprängfylld av starka känslor kring en av vår tids vanligaste folksjukdomar cancer och hur den sliter sönder tillvaron. Ibland vill jag bara skrika rakt ut, men vet inte om det hjälper. Karin Peter lever, ta vara på tiden. Sörj inte honom när han lever. Karin var här och nu. En sak i taget, en dag i taget. Andas.