Som tillfälliga husmödrar steg de första hemvårdarinnorna in i de privata hemmen under 1944 för att städa, laga mat och ta hand om barn. De var specialutbildade, uniformerade och hade statligt subventionerad lön. Hemvårdarinnekåren är ett tidigt exempel på statligt välfärdsansvar och genom hjälpen skulle folkhälsan förbättras, nativiteten öka och goda husmödrar skapas. Men redan efter sexton år drogs satsningen tillbaka och målen hade övergivits helt. I Den tillfälliga husmodern undersöker historikern Karin Carlsson hem- och omsorgsarbetet som politisk fråga och professionaliseringsprojekt. I hemvårdarinnans gestalt skulle det husliga arbetet omvandlas till ett eftertraktat och respektabelt yrke. Författaren belyser hemvårdarinnekårens kompetenser, status och anställningsförhållanden. Genom att lyfta fram deras egna berättelser synliggör hon även skillnader mellan de statliga visionerna och hemvårdarinnornas verklighet. Hemvårdarinnekårens historia kan tyckas kort men som exempel på hur det avlönade husliga arbetet ständigt antagit nya former ingår kåren som en del i en längre utvecklingslinje. Den tillfälliga husmodern rör sig i skärningspunkten mellan ambition och verklighet, privat och offentligt, tradition och modernitet.