Varför vände den ansedda chefredaktören Ulrike Meinhof det borgerliga livet ryggen? Varför deltog hon år 1970 i den spektakulära fritagningen av den fängslade Andreas Baader? Varför lät hon sig utbildas av palestinsk gerilla, planerade attentat och rånade banker? Ulrike Meinhof var krigsbarn och kom från en vanlig tysk familj. Redan i puberteten ställde hon sig i opposition, och under Adenauer vaknade hon politiskt, blev kärnkraftsmotståndare och gick med i SDS, det socialistiska tyska studentförbundet, sedan vidare till det förbjudna KPD, Tysklands kommunistiska parti. Som journalist väckte hon uppseende med skarpa politiska analyser och socialt engagemang. Men efter några framgångsrika år i mediebranschen sällade hon sig till APO, den radikala västtyska studentrörelsen.
Jutta Ditfurth har lagt ett enormt arbete på denna bok. Hon tycks ha talat med alla och läst allt och framlägger också helt nytt material, bland annat sådant som handlar om Meinhofs föräldrars nazistiska engagemang under krigsåren. Det gör boken oumbärlig om man intresserar sig för den tyska studentvänsterns väg från engagemang mot kärnvapen via utomparlamentarisk opposition till sådana extrema vänstergrupper som Röda arméfraktionen, RAF. Ditfurth tecknar noggrant och objektivt Meinhofs gradvisa utvecklingsprocess längs denna kurva. Denna biografi ger inte bara ett skarpt och nyanserat porträtt av Ulrike Meinhof, utan skildrar också ett Tyskland i en tid av starka politiska motsättningar då det "tyska undret" växte fram under decennierna som följde efter det andra världskriget.