Emma Juslins andra roman handlar om en sjupersonersfamilj plus två katter och en hund. Berättarna är systrarna Selma, 13 år och Irina, 20. Selma bor hemma i denna olyckliga familj i ett egnahemshus nånstans på landsorten nära Helsingfors. Irina är den enda som har haft kraft och mod att bryta upp från familjen. Hon har gett sig av till Paris för att måla. Där har hon hittat sin älskade, Frida, som också hon vill bli konstnär.

Emma Juslin lyckas konfrontera vilka som helst av familjemedlemmarna - inklusive katterna och hunden - med varandra så att också en rutinerad dramatiker kunde bli grön av avund. Hon kan skriva roligt så att läsaren samtidigt vill gråta. Det är laddningen och närvaron och det faktum att man vrider händerna i sin oro för den här familjen som gör att man läser med håret på ända och inte får nån ro. Det handlar om inget mindre än hur vi stretar för att komma till rätta med det här livet och varandra, sår och skador, både barns och vuxnas utsatthet och hjälplöshet - och en sorts försonande mild blick på alltsammans, som ser också den tafatta kärleken.