Den franske författaren Jules Renard (18641910) är mest känd för Poil de Carotte (på svenska Rödtott, 1923), hans skildring av sin olyckliga barndom som också dramatiserats och filmats. Allt han skrev var självupplevt, och hans omsorg om språket och formen var betingad av respekt för och trohet mot motivet.
Som poet och språkkonstnär hade han få föregångare men har fått många efterföljare. Hans förening av verklighetssinne och språklig fantasi, hans allvarsfyllda ironi och leende allvar, hans känsla för naturen och respekt för »enkla« jordnära människor gör att hans texter känns förvånansvärt moderna.
Bengt Erasmie har sammanställt och översatt ett urval som kan betraktas som prosadikter. Efter dessa följer anteckningar ur hans berömda Dagbok som utgavs efter hans död, tankar om människan, livet, döden och om litteraturen.