Kim har inte ätstörningar, hon skadar inte sig själv, hon är inte missbrukare och har inte självmordstankar.
Hon är bara en vanlig tjej med vanliga problem. Ändå är livet komplicerat och det känns som om hon famlar sig fram i okänt mörker.

Pappa är borta, förmodligen tillbaka i Danmark. Mamma blir plötsligt en Jesusälskare och har bara tid för kyrkan och så Christer förstås. Kompisen Marit tjatar om K och att göra Det med honom, han som ju struntar i henne. Kim själv är egentligen bara Kim, vem nu det är. Hon känner sig vilse, som övergiven i en stor skog där ropen blir till viskningar som ingen hör.

Det är så ensamt och mörkt. Finns ni där? Jag behöver er!
Jag älskar. Jag hatar. Jag hatar att älska.
Stand by me.