Odette gråter av oklar anledning. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde vi var arga nu, inte ledsna.

När jag var yngre grät jag hela tiden. Tonåren var värst. Och speciellt när jag drack. Satan vad jag grät.

Sen bara slutade jag. När jag blev vuxen, tänker jag.

Ungefär samtidigt som jag slutade kunna sova av mig själv, konstaterar jag.

Emilia är en ung neofeminist från storstaden, en hipsterkvinna med humorn som vapen. Tillsammans med sin pojkvän, den 40-åriga kalsongmodellen Klemens, åker hon till Gotland och Klemens familjs lantställe. När Klemens blir sjuk och akutflygs till Stockholm, stannar Emilia kvar med hans lillasyster Odette. Emilia och Odette kommer båda från Stockholm, de är lika gamla - och brutalt olika. Odette sover nio timmar varje natt, hon tror att Den Rätte finns därute någonstans och hon tycker att det är viktigt att vika servetterna fint när man bjuder någon på middag. Emilia har aldrig vikt något annat än pappersflygplan. Trots det spirar en vänskap mellan dem och Emilia blir mer och mer beroende av Odettes sällskap.

Om jag hade haft Odette och hennes lantställe och hennes lemon curd-mackor tidigare hade det nog aldrig blivit så här illa. Då hade jag kanske aldrig slutat sova från början, konstaterar hon.

Josefin Palmgren är drottningen av oneliners, men under de vassa formuleringarna handlar det om så mycket mer; om ensamhet, kvinnoideal, kärlek och samhörighet där man minst anar det.