En femårig pojke plaskar med handen mot insjöns yta. En mor och en far packar sin matsäck och ger sig av på en resa. En ung man flyr till sin vän, där han i källarens mörkrum arbetar på material till en fotoutställning. Fyra år senare stryker han brännhet tjära på Kroby kyrkas spåntak. Genom punktromanens glimtvisa koncentrat skildrar Jonas Rasmussen ett flertal tidsförlopp. Här vävs fem disparata berättarstrategier samman och bildar en riktning, ett mönster, snarare än en berättelse. Svartvita fotografier beskrivs ingående och ett specifikt minne spelas upp gång på gång, som en teaterscen. Men till skillnad från fotografiernas fastetsade motiv modifieras detta minne med tiden. Eftervärlden är ett framkallningsbad och i centrum finns Simon. Hans värld är eftervärlden – där döden, minnet, tomheten och längtan efter riktning är ständigt närvarande.