Den minskning av koldioxidutsläpp som behöver komma till stånd globalt dröjer och riskerar bli för långsam och för sen. Olika former av koldioxidinfångning kommer därför att vara nödvändiga. I Dags att städa upp – potential för koldioxidinfångning tar Jonas Grafström, miljöekonom, ett helhetsgrepp på infångningstekniken. Han sammanfattar såväl teknik som kringliggande aspekter gällande exempelvis ekonomi, infrastruktur och energi.

De tre metoder av koldioxidinfångning som huvudsakligen beskrivs är infångning från utsläppspunkter (CCS), bioenergi med infångning (BECCS) och atmosfärisk infångning (DAC). Dessa förenas alla av behovet av aktiv lagring av koldioxidgasen efter infångningen. Metoder som binder koldioxiden till marken berörs endast kort.

Koldioxidinfångning står inför tre huvudsakliga, generella utmaningar: Att ytterligare utveckla tekniken; att se till att kostnaderna för den blir rimliga; och att den blir del av ett kretslopp och en marknad.

Koldioxidinfångning inte är ett substitut för att drastiskt minska koldioxidutsläppen. Att fasa ut fossila bränslen, utöka förnybar energi och påskynda effektivitetsåtgärder, är nödvändigt. Infångning som begränsningsmetoder kommer ensamma inte räcka till för att förhindra uppvärmning. Det är inte ”antingen eller” utan ”både och”.