Masonit De oanade möjligheternas material är den andra delen i Byggförlagets nya serie om byggnadsmaterial. Här berättar Jonas Fröberg historien om materialet från första början fram till idag. I en text illustrerad med ett rikt och varierande fotomaterial beskrivs masonitens alla möjliga och i en del fall omöjliga användningsområden, från Masonitepaviljongen på Stockholmsutställningen, till nyritade möbler av Uglycute, fritidshus av Thomas Sandell och sportstugor av Gert Wingårdh.
År 1929 stod Europas första Masonitefabrik färdig i Rundvik, Västerbotten (Masonite med stort M och litet e är det ursprungliga varumärket). William H. Mason hade kommit på ett sätt att ta tillvara flis, en restprodukt av skogsavverkningen som tidigare bara hade legat och ruttnat bort i skogen. Med hans metod sprängdes flisen i kanoner, för att sedan bindas ihop under varmpressning till något som kom att kallas Mason board, eller Masoniteskivor på svenska.
Lanseringen skedde i samband med funktionalismens genombrott. Materialets användningsområden framstod som obegränsade, snart sagt allt kunde göras med Masonite. Materialet blev en viktig del i byggandet av folkhemmet. I hus användes det till bland annat innerväggar, ytterväggar, köksinredningar, golv, tak och möbler, och vid byggen gjordes gjutformar för betong i Masonite för att få de släta ytorna som var så populära hos funkisarkitekterna. Även i båtar, bilar och tåg för att inte tala om lådbilar, lådbåtar, sparklådor, kanoten Urca och andra hembyggen var materialet populärt.