Sen berättade jag samma kväll, när vi satt på Bullen i Malmö. Jag berättade att jag nog var en jävla alkis. "Men jag har inte tänkt supa ihjäl mej", sa jag till Susanna under tavlan av Titanic, precis innan krocken med isberget som man borde ha sett, "men jag gillar att dricka, det blir lite mycket ibland ... Jag vill vara ärlig, Susanna", sa jag och hon var kär och jag ville vara modig. "... Jag är nog alkoholist, men jag ska sluta nån gång." Ja, herregud, men jag berättade. Första dagen berättade jag det och beställde en pint Pripps till, började bli lite slirig, men ärlig. Efter fem månader gifte vi oss i Rådhuset, drack champagne på Stortorget och rökte cigarrer. Vi strålade tillsammans och jag var halvfull när vi kom till Landskrona och berättade för min mamma och pappa. "Kör så det ryker", skrattade pappa, och mamma kramade Susanna. Jonas ska fylla 32. Han har varit gift i mer än sexhundra dagar men har ännu inte kysst sin fru Susanna utan att lukta alkohol. Hur kunde det bli så här? Han har ju haft det bra! Det har alltid funnits folk som brytt sig om honom. Bara det att ingen har velat lägga sig i. Han började dricka i unga år och "klart att grabben ska ha en pilsner!". Och sedan har det gått brant utför och Jonas har haft sina chanser, men bränt dem och svikit alla gång på gång. En gripande berättelse om vad alkoholism är. Samtidigt en ofta dråplig skildring av lite udda figurer, ömsint porträtterade, under ett halvsekel i ett folkhemssverige på nedgång.
Jonas Bergh, född 1969, kommer själv från Landskrona. Hans tre tidigare kortromaner, utgivna på mindre förlag, har rönt uppmärksamhet i södra Sverige. Med en personlig röst, ett stilsäkert språk och en mycket angelägen berättelse tar nu Jonas Bergh ett stort kliv mot ett större genombrott!