”Jag har alltid varit en ängslig mamma. Jag kommer ihåg ett inslag på radio när barnen var små om hur asteroider kunde störta ner på jorden från rymden. När David kom hem undrade han varför ungarna plaskade omkring i bassängen med cykelhjälmarna på.”

Alice och David oroar sig för sina barn. Halkar de efter i skolan, får de för lite musikundervisning, är de tillräckligt populära bland sina kamrater? Eller inverkar alla extralektioner menligt på deras fysiska träning? De borde kanske anlita en mattelärare som är beredd att simma jämsides med barnen och förklara binära tal för dem medan de övar bröstsim?
Denna ständiga krisberedskap kulminerar när Alice och David inser att deras äldsta dotter riskerar att misslyckas med antagningsprovet till den ärevördiga skola som hon bara måste komma in på. Många mammor gör nästan vad som helst för sina barn, men Alice går ytterligare ett steg längre i moderlig kontrollmani. Hon bestämmer sig för att göra provet i dotterns ställe.
Med en basebollmössa nerdragen i pannan smyger hon in i en läsesal med tvåhundra elever för att skriva sitt första prov på tjugo år. Och när hon placerar sig själv i sin dotters situation börjar det äntligen gå upp för henne hur stressigaoch kravfyllda barnens liv faktiskt är.

John O’Farrell återvänder till det moderna föräldraskapets villkor i en halsbrytande drift med alla krävande och överbeskyddande föräldrar som maniskt skjutsar barnen till extrakurser, till balettlektioner, intill sammanbrottets rand.