Enligt dagens mantra ska man inte fastna i det som varit utan käckt se framåt, mot nya utmaningar. Att läsa Johannes Salminen är att inse att den som inte ser historien är blind också inför framtiden. Redan i den första essäsamlingen Levande och död tradition kombinerar han viljan med förmågan att sortera upp i gamla hyllförråd för att kunna plocka på sig det som är värdefullt.

I denna antologi som ges ut med anledning av författarens 90-årsdag finns 26 texter utgivna under en tidsrymd närmare 50 år (1963-2010). De omspänner de stora linjerna i Salminens essäistik: relationerna mellan kristendom och islam, Finland mellan öst och väst och litteraturen som en samhällsbild.

Som få har Salminen förmågan att vaska fram det väsentliga, de avgörande skeendena i en ofta blodig historia och samtidigt peka på det hoppfulla. Det må handla om en fristad för judar under islamskt välde eller en Maiju Lassila som under inbördeskriget 1918 ensam fortsätter kampen - med ord, inte med svärd - istället för att sätta sig i säkerhet bakom den ryska gränsen.

Förmågan att hitta ögonblicken av avgörande gäller i högsta grad också det språk som förmedlar insikterna. Det exakta och spänstigt logiska i Salminens stilistik rymmer alltid humor men aldrig uppblåst allvar.