Om ni hör någon ropa så är det jag. Jag är Puck. Jag är sexton år. Och jag är livrädd.
Det här är boken om Puck. Hon är sexton år, och gör allt för att inte förlora kontrollen, inte låta någon komma för nära, inte visa vem hon egentligen är. Men en gång för väldigt länge sedan var hon 11 år, och bodde med sin mamma och sin pappa och sina guldfiskar i ett radhus i en småstad någonstans. En vanlig flicka i en vanlig familj, kan man tycka. Fast allt är inte vanligt i radhuset där Puck bor.
Det här är också historien om en pappa som försvann, och en mamma som stannade kvar. Om hur det är att vara rädd rädd för arga röster, rädd för att folk ska försvinna. Det är en berättelse om svek och ilska, men också om vänskap, kärlek och kanske försoning.
Johanna Thydell låter växelvis 16-åringen och 11-åringen komma till tals, och i brytpunkten mellan de två rösterna växer bilden av Puck fram. Om vem hon var och den hon blev, och om ett liv där det fattas en tärning.
Johanna Thydell skriver en snudd på självlysande prosa, och texten genomsyras av en stark närvaro och en god portion humor.
Ålder: 1215 år