Det är allmänt känt hur engelska och amerikanska kvinnor gick ut som reservarbetskraft i industrin under andra världskriget. Men hur var det i Sverige under beredskapsåren 1939-1945? Fanns det behov av att använda kvinnlig arbetskraft i industrin även här?

I den här boken undersöks frågan om hur planering och användning av kvinnors insatser såg ut ur statens, arbetsgivarnas och kvinnoorganisationernas perspektiv. I den tid när hemarbete var den i särklass dominerande kvinnosysslan var beredskapssituationen, där kvinnor kunde behövas som ersättare för inkallade män i verkstadsindustrier och järnbruk, en omvälvande företeelse. Dessutom behövdes kvinnor som husmödrar, för att hushålla med hemmens knappa resurser när Sverige låg isolerat i det krigförande Europa.

Fru Lojal var en statlig propagandagestalt som lanserades i slutet av kriget för att ta udden av den upp- och nervända världen, som många tyckte det var med kvinnor på manliga arbetsplatser. Lojalt skulle hon ersätta sin egen man vid det löpande bandet och lojalt förväntades hon återvända till hushållet efter kriget. Riktigt så blev det inte i verkligheten.