Vi är tre nu / Inna jag och Hans / Inna kallar på mig / kallar mig Evelin / och jag vet redan allt.

Inna är en mytisk långdikt, där tid och generationer flyter genom ett enda medvetande. Det som skildras är på många sätt hemskt, allt bara fortsätter, ohjälpligt, från släktled till släktled. Ljuset och hoppet finns i det betvingande språket, i den konstnärliga visionen, i att se och bära vittnesbörd, och i förbindelsen mellan de utsatta, Inna och Evelin.

Jag drar Innas anda / rör Innas hjärta märg och fattning / rör såren Hans skurit i henne / med en rostig vind kniv / sakta blåser jag på Innas sår / inifrån / blåser på dem vävnad / spröd och skär.