Goethes erotisk-moraliska dikt »Das Tagebuch« skrevs 1810 och bygger på en episod hämtad från hans tredje schweiziska resa. Ett tillfälligt möte med en vacker uppasserska på ett värdshus slår fel och ger upphov till såväl tvivel på den egna förmågan som insikter om vad tillvaron djupast sett vilar på.

»Jag känner i varje fall inte till något motstycke till denna härliga dikt – ett skuggfritt sinnes iakttagelser, totalt främmande för både pryderi och galanteri (man tänker sig exempelvis vad Wieland skulle ha gjort av detta ämne: och Wieland är likväl en god poet!). Det är en skildring lika frisk, ledig och naturlig som versen. Och lika upphöjd om ordet tillåtes. 'Dikten säger: så kände jag. Och det återklingar i vårt bröst: den som kunde känna så!' Så skriver Kurt Tucholsky, en kännare av litteratur och kärlek och en humanist.«
Ur Bengt Anderbergs inledning.

»Det är ett ord, som ständigt återvänder,

att mänskohjärtats djup kan ingen loda,

att så i hedna som i kristna länder

som syndare vi äro lika goda.

Välan, så låt oss ta varandras händer

och ingen evig sanning där förmoda;

ty om än frestaren vår svaghet finner,

så händer det likväl att dygden vinner.


Jag färdades långt fjärran från min kära,

av jordiska bekymmer sluten inne,

men vad jag än förvärvat och fått lära,

så bar jag henne ständigt i mitt sinne.

Som himlen emot kväll ses stjärnor bära,

vars glans oss hänför likt ett kärleksminne,

var kväll jag skrev, när dagens larm mig lämnat,

ett dagboksblad, för hennes ögon ämnat.«