I Johan Jönsons dikt pågår ett ständigt arbete dels försörjningsarbetet i vården eller i den tunga industrin, dels ett arbete med att förstå och besvärja världsfabriken, en allestädes närvarande förbrukningsprincip som hotar att reducera världens innehåll av själslighet (förnuft, minne, vilja, medkänsla) till råvara för en lika obönhörlig som meningslös förbrukning av liv. Den här gången är Johan Jönsons satsning större och mer kompromisslös än någonsin. Över drygt 800 sidor noterar han i sakliga dagboksanteckningar hur arbetet fortskrider. Omvärldens råa förstörelseprocess, de stora förbrytelserna, tvingar sig på, och texten växer i en staccatoartad andning och allt större komplexitet. Och i den rörelse som uppstår fortgår familjens liv, liksom på trots.