”Boken börjar med en av mitt livs svåraste stunder. Jag kör min äldre bror Erland till Beckomberga Sjukhus. Det är mitt under min läkarutbildning; jag är 21 år. Han behandlas av den psykiatriska expertisen enligt tidens vetenskapliga ståndpunkt. För honom innebar detta en avancerad misshandel. Jag skildrar sedan vår uppväxt, först i ett prästhem på landet, senare i Västerås biskopsgård.

Varför blir man psykiater? Varför blev jag psykiater? På gott och ont har mitt förhållande till psykiatrin alltid haft ett inslag av passion. Den psykiatri som jag strävat efter är en syntes mellan mina tidiga naturvetenskapliga och humanistiska intressen.

I bokens senare del speglar jag ett halvt sekels psykiatri utifrån mina erfarenheter både som maktlös anhörig och potent aktör. Vid 1960-talets början ville vi unga göra rent hus med en psykiatri som vi uppfattade som förstelnad. Vi utbildade oss i psykoanalys och psykoterapi. Med socialpsykiatrin ville vi komma närmare människors vardag. Vi trodde att vi kunde förändra människors tillvaro i grunden bara vi fick komma till. Riktigt så enkelt blev det inte och olika skolbildningar utkämpade strider. Det gör de fortfarande, även om det just nu verkar lugnare på ytan. Den yngre psykiatergenerationen förefaller ha tappat målföret. Men något som jag vill tro är att ingen skola kan eller får vinna - ingen besitter den avgörande sanningen och alla har de något att lära av varandra. ”

Johan Cullberg

Johan Cullberg skriver i sina memoarer om sin uppväxt och sitt yrkesverksamma liv. Som en röd tråd genom boken löper berättelsen om brodern Erland, den kände konstnären som drabbades av psykisk sjukdom. Omslaget visar en teckning av Erland Cullberg: ”Psykiatern”.