Under 1960-talet växte debatten om kulturens koppling till samhället, politiken och demokratin. Många vänsterradikala kulturarbetare ansåg att en demokratisk välfärdsstat måste verka för ett förändrat kulturellt innehåll och krävde en kultur för, av och om folket. Debatten påverkade utformningen av den statliga kulturpolitiken och ledde så småningom fram till den banbrytande Kulturpropositionen 1974.
I denna bok analyseras hur kulturarbetare under 1960- och 1970-talet slöt sig samman och bildade Teatercentrum, Musikcentrum och Textilgruppen för att värna sina intressen och demokratisera kulturen.
Maktkamperna och kollisionerna mellan ideal och praktik visar att konflikterna ofta handlade om valet mellan att satsa på kulturens folk eller folkets kultur. Många av de frågor som då stod i fokus är fortfarande lika aktuella: Behövs kulturen? Hur bör ett demokratiskt samhälle organisera sitt kulturliv? Är det staten eller marknaden som ska bestämma villkoren?