Johan Bargum har under fem decennier gjort sig känd framför allt som mästerlig novellförfattare. I sin nya bok tar han i bruk ett ännu kortare format. Vissa av berättelserna behöver bara tjugo rader, de längsta går på ett par, tre sidor. Bargum är lika skicklig i sin nya genre, knappheten i uttrycket ger de underliggande känslorna en sprängkraft som känns nästan outhärdlig.

Det är som om Bargum inte skrev ord utan andhämtningen mellan dem.

I en av berättelserna kör en son sin far till cancerkliniken. Du måste köra försiktigt, säger fadern, jag vill inte vara med om en krock. Sonen kör försiktigt.

I en annan far och son-historia kommer en liten pojke på sin pappa med att ljuga. Och ”i baksätet satt pojken och världen skulle efter detta aldrig bli som den varit”.

En ung man sitter på restaurang och väntar på sin fästmö. Hon kommer aldrig och han blir allt mer uppgiven. Sakta börjar han upplösas och till slut är han borta. Drinkarna han druckit, vem ska betala för dem?

I Bargums korta stycken är det ofta någon som reser och någon som stannar kvar. Någon har skilt sig, någon hyser ännu hopp om att det ska reda upp sig. Någon ringer mitt i natten. Efter några drinkar. Man tänker så bra då.

Korta stycken är en samling berättelser om hopp, besvikelse och försoning – en vänlig påminnelse om vikten av att beundra och begrunda även de små skären. Som alltid hos Bargum finns här en befriande humor.