»Om det finns en Gud kanske han i stället för ett evigt liv gav oss förmågan att glömma att allt är avsked, från vårens späda grönska bland kala grenar till lövet som klistras mot höstens asfalt; en gråsparvs pip innan natten faller och ugglorna vaknar, en glimt av ljus och sedan aldrig mera.«
Det finns många stämningsbilder i Johan Bargums nya bok. Den består av fem berättelser, som knyts ihop av hemlighetsfulla samband. Gestalter kommer och går, för att återvända i följande berättelse.
Det handlar om avsked. Avsked från ett äktenskap eller ett samboende; en pappa dör; en flicka börjar skolan. Eller så är det ett avsked som inte blir av, måhända på grund av en katt.
Bargums berättelser speglar varandra i en ständig växling mellan vemod och skratt, som han tecknar med språklig svikt och klarhet, inte i breda penseldrag, utan i lätta akvarelltoner. Han har alltid varit den koncentrerade formens mästare, men knappheten blir aldrig kyla. Värmen finns där, och de gåtfulla mönstren bakom det till synes självklara.