Ordet modernitet är oftast positivt laddat. Den som ägnar sig åt modernisering uppfattas vilja göra saker bättre. Men moderniseringen har också mött motstånd. Växande städer har betraktats med skepsis och rädsla. Fabriker har drabbats av sabotage. Centralisering och modern byråkrati har upplevts som alienerande. De som formulerat sådan kritik har ibland kallats för antimoderna eller modernitetskritiker. Men vem äger egentligen förnyelsen vem avgör vad som är modernt? I den här boken studeras modernitetskritiska röster och rörelser under det svenska 1800-talet. Fyra samhällssektorer står i fokus: politiken, litteraturen, kyrkan och hovet. I stället för att skildra dessa röster som reaktionära bakåtsträvare visas hur också de ville framåt men i en annan riktning än den som för tillfället präglade samhällsutvecklingen. De var inte enbart kritiker utan formulerade alternativa modernitetsversioner. Historien är inte linjär, med endast två alternativ, utan ett landskap fullt av möjliga färdvägar. Genom att uppmärksamma dessa historiska diskussioner påminner författarna om att det också i dag är möjligt att förhandla om vägen: ingenting är förutbestämt.