Författaren och regissören Groth ger oss här berättelsen om sin familj. Vi får följa hans ungdom i 70-talets Helsingfors, präglad av föräldrarnas tidiga död. Men han skildrar också sina föräldrar under en tid han själv inte upplevt, och ljuset är skarpt och avslöjande: Vi rör oss från inbördeskrig till en ung kvinnas kärlek, från bombningar i Hamburg till ett kvinnofängelse i Tavastehus.
I Familjealbum återvänder Joakim Groth till berättelsen om sin familj, denna gång i form av personliga minnen och återfunna dokument.
Vi ges en inträngande tidsbild från 60- och 70-talets Helsingfors och en ungdom präglad av föräldrarnas tidiga död händelser som författaren också tidigare skildrat i fiktion och dramatik. Men här är ljuset på scenen skarpare, mera avslöjande, och skildringen förgrenar sig i nya riktningar. Och som alltid när perspektivet är tillbakablickande ställs vi inför frågan hur autentiska våra minnen är. Eller är det bara minnet vi minns?
Men Familjealbum är inte bara ett porträtt av författaren som ung, det skildrar också hans föräldrar och närstående under en tid han själv inte har upplevt. Genom dagböcker, brev och dokument förflyttas vi från inbördeskriget i Lovisa till en ung kvinnas kärlek i krigets Kotka, från de ödeläggande bombningarna i Hamburg till kvinnofängelset i Tavastehus i början av femtiotalet. I denna fängslande väv dramatik, dokumentation och vardagsliv infrias inte alltid förhoppningarna och man får göra så gott det går. "Men vad kan man. Vi är bara mänskor."