Offrets huvud hade nästan inga mänskliga drag. Det var vanställt bortom sans och förnuft. Djupa hack i kinder, haka och panna och läppar som var abnormt uppsvullna av slag. Ögonen var nästan helt igenmurade, försvunna in i svullnaden. Verktyget som använts vid misshandeln verkade inte finnas i rummet. Kanske var det en hammare som så totalt förstört alla anletsdrag.
Harrysson bara stirrade på den makabra bild som etsade sig fast tillsammans med hundratals döda människokroppar som redan fanns i hans galleri i huvudet.
"Ja jag sa ju det. För jävligt rent ut sagt och här får vi ta hand om det hela", sa Löwenhaupt.
"Å fy fan", var de enda ord som kom ur Harryssons mun.
"Ja vad var det jag sa", sa Löwenhaupt med en röst som nästan lät för ivrig och verkade ha glömt att han nyss sa samma sak.
När Harrysson vaknade till efter chocken såg han en bild i en ram stå vid huvudet på offret. Offrets huvud var vänt åt fotografiet och det ena döda ögat, eller resterna av ögat, stirrade på bilden. Bilden föreställde en ung flicka.