I denna sin första roman fördjupar Jhumpa Lahiri de teman hon skildrade i Den indiske tolken, nämligen de vilsenhetens villkor som gäller för människor som lever mellan två världar. Här handlar det om indiska invandrare som inom sig bär sitt gamla hemlands kultur och traditioner men lever i det hektiska, moderna USA.       Familjen Ganguli flyttar från Calcutta till Cambridge i Massachusetts, det vill säga från det kända och invanda till det totalt okända. Ashoke är utbildad ingenjör och anpassar sig ganska lätt till det nya, medan hans fru Ashima motsätter sig allt främmande och bara längtar efter sin familj.       När sonen föds kommer också svårigheten att genom ett lämpligt namn få det gamla och det nya att knytas samman. Han får namnet Gogol efter en rysk författare av sina indiska föräldrar till minne av en katastrof många år tidigare. Detta känns för Gogol som en dubbel börda: det indiska arvet och det löjliga namnet.       Med stor medkänsla men utan sentimentalitet skildrar Jhumpa Lahiri Gogols vindlande väg genom livet där han kastas mellan olika lojaliteter, hamnar i komiska situationer och genomlider uppslitande kärleksaffärer. Hon skriver också inkännande om hur namn, tillhörighet och identitet kan vara svårt att definiera och acceptera.

Jhumpa Lahiri är född i London men har växt upp i Rhode Island i USA. Hon bor numera i New York med man och barn.       Jhumpa Lahiri debuterade för några år sedan med Den indiske tolken, och för den samlingen berättelser erhöll hon många lovord och prestigefyllda pris, främst av alla Pulitzerpriset. Boken har översatts till tjugonio språk och blivit en stor framgång. Hon har fått mycket beröm, inte minst för sin precisa och lysande berättarton och för att vara en författare med öga för nyanser och öra för ironi.