Den lille schimpansen Bobo skuttar omkring i djungeln. Vart han än tittar, så ser han djur som kramas. ¿Kram¿, säger lille Bobo förtjust, när han ser elefantmamman krama sin unge. ¿Kram¿, fortsätter han glatt när kameleonterna kramar varandra, och även när han ser ormarna tätt sammanslingrade. Men så verkar han bli han lite beklämd. ¿Kram¿, säger han ynkligt till elefantmamman och hennes unge som tar sig an Bobo. Han får rida på elefantmammans huvud, men det hjälps inte, Bobo blir allt ynkligare och snyftar ¿kram¿ allt mer uppgivet ju fler kramorgier han iakttar: hos lejonmamman och hennes ungar, hos girafferna, ja till och med hos flodhästarna i gyttjepölen. Det känns tungt för Bobo att se all denna kärlek komma till uttryck mellan djuren, utan att han själv får vara delaktig. Till slut står han inte ut längre, utan vrålar rakt ut: ¿KRAM!¿ Strax hör han någon ropa ¿Bobo¿ och där slänger sig hans egen mamma i lianerna, på väg ner till honom. Äntligen, han kastar sig i hennes famn och får sin alldeles egna kram han också. En ytterst fåordig (tre ord sammanlagt boken igenom: kram, Bobo, mamma), men väldigt charmig bilderbok som förmedlar känslan av utanförskap och längtan efter kärlek på ett omedelbart sätt, med små medel. Berör direkt såväl stora som små. Jez Alborough har skrivit och illustrerat mer än 30 bilderböcker tidigare.