»Jag skall säga något egendomligt. Jag har alltmer en känsla av att tiden inte finns.« I den yttersta tiden, år 1440, föds ett gossebarn i en liten by i norra Ryssland. Pesten härjar och lille Arsenij uppfostras av sin farfar, som lär honom allt om läkeväxter och tingens hemliga samband. Ändå kan Arsenij inte rädda sin älskade när hon dör i barnsäng utan sista smörjelsen. Kroppen kastas i begravningsgropen utanför byn och Arsenij ger sig ut i världen för att göra gott i hennes namn. Vandringarna för honom till Pskov, Venedig och Jerusalem. När han på ålderns höst återvänder till hembyn är han känd under namnet Laurus - den helige dåren, eremi­ten och hela Rysslands Läkare. Men har han räddat sin älskades själ? Jevgenij Vodolazkins flerfaldigt prisbelönta roman är inspirerad av medeltida fabler och helgonlegender. Med sin detaljrikedom och sitt fantastiska persongalleri har »Laurus« hyllats av både läsare och kritiker. Jevgenij Vodolazkin föddes i Kiev 1964 och är sedan 1990 verksam som medeltidshistoriker och expert på fornrysk litteratur vid Pusjkin­huset i Sankt Peters­burg. »Laurus« är hans första roman i svensk översättning. UTDRAG Ambrogio lossade på de översta knapparna i kappan. Jag skall säga något egendomligt. Jag har alltmer en känsla av att tiden inte finns. Att allt i världen finns utanför tiden, för hur skulle jag annars kunna känna till en framtid som inte har ägt rum? Jag tror att tiden är oss given genom Guds barmhärtighet, för att vi inte skall bli förvirrade, ty människans medvetande kan inte rymma alla händelser samtidigt. Vi är instängda i tiden på grund av vår svaghet. Du menar alltså att också världens undergång redan finns, frågade Arsenij. Det är inte uteslutet. Enskilda människors död finns ju - och är inte det en personlig världens undergång? När allt kommer omkring är den allmänna historien endast en del av den enskildes historia. Man kan också hävda motsatsen, anmärkte Arsenij eftersinnande.