Med direktkravsrätt avses den skadelidandes möjligheter att självständigt vända sig till ansvarsförsäkringsgivaren med sitt krav utan att först vända sig till den skadeståndsskyldige. Direktkravsbestämmelser finns dels i försäkringsavtalslagen, dels i en rad specialförfattningar som reglerar obligatorisk ansvarsförsäkring. Regleringen av den skadelidandes direktkravsrätt till ansvarsförsäkringsersättning är splittrad. Det kan förklaras med att de olika direktkravsbestämmelserna har tillkommit vid olika tidpunkter, i olika sammanhang och i olika syften.

I avhandlingen undersöks de centrala fordringsrättsliga spörsmål som uppstår vid ett direktkrav. Dessa utgörs inledningsvis av grunden
för anspråket samt förutsättningarna härför. Vidare undersöks bolagets möjligheter att framställa invändningar mot den skadelidandes anspråk gällande t.ex. den försäkrades brott mot de försäkringsavtalsrättsliga biförpliktelserna, utbetalning av ersättning, kvittning eller preskription. Även bolagets möjligheter att utöva regressrätt mot den egna försäkringshavaren samt bolagets informationsskyldighet mot den skadelidande utreds.

Avhandlingen behandlar främst svensk rätt men på grund av rättsgemenskapen på området behandlas även de övriga nordiska länderna samt i viss mån engelsk rätt.

Jessika van der Sluijs är verksam som forskare och lärare vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet, samt vid Örebro universitet.