Europeiska unionens domstol har i knappt två hundra mål ställts inför frågan om en medlemsstats materiella regler för direkt beskattning är förenliga med de grundläggande friheterna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I sådana mål kan dess tillvägagångssätt beskrivas som en process i tre huvudsakliga steg. Först prövar domstolen om friheterna är tillämpliga. I det andra steget prövar den om medlemsstaternas regler medför hinder för skattskyldiga att utnyttja friheterna. Regler som medför hinder är inte förenliga med friheterna med mindre än att de kan rättfärdigas, vilket domstolen bedömer i det tredje steget. Den här boken handlar om hur domstolen resonerar i det andra steget i bedömningen, vilket här kallas för domstolens restriktionsprövning.

I mål om direkta skatter och de grundläggande friheterna bygger domstolens restriktionsprövning i stort sett alltid på en jämförelse där domstolen söker avgöra om skattskyldiga som utnyttjar de grundläggande friheterna blir föremål för en mer betungande beskattning än andra skattskyldiga. Vad domstolen väljer att jämföra, eller att inte jämföra, blir därför avgörande för resultatet av restriktionsprövningen. I boken görs en ingående analys av domstolens praxis i syfte att fastställa hur domstolen resonerar i denna prövning. Analysen utgår ifrån olika analysteman som är inriktade på vad domstolen jämför och vad den mer specifikt söker avgöra med sina jämförelser.