Under 1950-talet lanserades science fiction på bred front i Sverige. Amerikanska filmer om rymdäventyr gick upp på biograferna, serietidningar om superhjältar såldes i kioskerna och flera förlag gav ut bokserier och tidskrifter med fantasifulla skildringar av tänkta tekniska och vetenskapliga framsteg. På kultursidorna rasade vissa kritiker mot vad de såg som ännu ett led i den tilltagande amerikanska kulturexporten. Andra uttalade sig uppskattande om den nya tidens berättelser, inte minst litteraturprofessorn E. N. Tigerstedt och författaren Harry Martinson, som själv gav sig i kast med genren i sitt rymdepos Aniara. Mot det sena 1950-talet tilltog intresset i samband med att rymdkapplöpningen fick sitt startskott med uppskjutningen av den första Sputnik-satelliten. Samtidigt introducerades den amerikanske författaren Ray Bradbury i Sverige och gav upphov till ytterligare tvister om genrens gränser och kvaliteter. Science fiction betraktas ofta med viss skepsis och används ibland som ett skällsord för det alltför osannolika och verklighetsfrämmande. Men genren har sina entusiaster och föder en intensiv läsaraktivitet. Genom tidskriften Häpna! grundade de hängivna svenska fansen redan på 1950-talet en riksomfattande rörelse, där man organiserade sig i klubbar, gav ut amatörtidskrifter (fanzines) och arrangerade egna kongresser. Litteraturforskaren Jerry Määttä gör i sin avhandling Raketsommar den första grundliga belysningen av science fictions historia i Sverige. Hela det kulturhistoriska och litterära skeendet undersöks med nyfikenhet, engagemang och road distans. Boken innehåller dessutom ett rikligt bildmaterial i form av bok- och tidskriftsomslag.
