Boken berättar medryckande hur Ålandsfrågan lyfts till högsta internationella nivå och blir ett huvudbry för världssamfundet vid sidan av ojämförligt större frågor som det irländska upproret och folkmordet på armenier, båda för övrigt, som boken avslöjar, med anknytning till Ålandsfrågan.
Boken första del är en dramatisering i form av en teaterpjäs. Författaren låter Nationernas förbunds rapportörer, en schweizisk president, en belgisk utrikesminister och en amerikansk ambassadör, lösa Ålandskonflikten sittande i SS Gäfles salong på ett dimmigt Ålands hav. Där satt de verkligen natten mellan 12 och 13 december 1920 och det betänkande de skrev följdes i allt väsentligt av Nationernas förbunds råd i Geneve.
I bokens faktadel diskuteras den åländska autonomins kärna, nationalitetsgarantierna – lika aktuella idag som för hundra år sedan. Var de unika? I så fall, i vems hjärna rann de först upp? Hur kom det sig att de kunde anammas av Nationernas förbunds rapportörer och råd, av riksdagen och slutligen av ålänningarna själva? Svaret är: med diplomati i Helsingfors – på allra högsta nivå förvisso, men inte utan komiska inslag.
Bokens tredje del är rapportörskommissionens betänkande, ett viktigt men förbisett dokument. Har främlingar någonsin beskrivit Åland och ålänningarna i sådan detalj och så inkännande?