Mina vänner skärgårdens djur är en populär beskrivning av djurlivets utveckling i skärgården, från tiden då inlandsisen hade smält undan och fram tills landhöjningen skapade möjligheter för landlevande djur att överleva där och intill våra dagar.

Den exakta tidpunkten när skärgården hade stigit upp ur havet i sådan omfattning att levande djurarter kunde existera där, är det ingen som vet. Däremot vet vi att landlevande djur från de omgivande fastlanden småningom invaderade skärgården. Detta är frågor som länge har intresserat mig och som jag här försöker ge svar på.

I historiska uppgifter jag granskat framgår det att överheten tidigt fattade beslut som gällde de vilda djuren och även medborgarnas rätt att utnyttja dem. Rätten att jaga högvilt var länge förbehållen kungen och adeln, medan allmogen fick hålla till godo med sälar och sjöfågel. De markägande bönderna upplevde med all rätt att de var orättvist behandlade, när kungens älgar skövlade deras grödor ock de själva inte fick jaga djuren som levde på den mark de ägde, vilket naturligtvis lockade till tjuvjakt. De som ertappades dömdes till landsförvisning eller andra stränga straff, vilket medförde att både älgar och myndigheter var impopulära ända fram till år 1789, då jakträtten slutligen tillerkändes den ägande bonden.

På 2000-talet har vår uppfattning om hur vi bör uppträda mot de vilda djuren förbättrats. Lagstiftningen har moderniserats, bestämmelser om invasiva arter har implementerats och nästan alla arter är nu fredade under en del av året. Men trots alla förbättringar finns det fortfarande behov av information om korrekt behandling av de vilda djuren.