Ett möte mellan de båda vännerna Raymond Aron och Jean-Paul Sartre på ett kafé i Paris vintern 1932 kom att få avgörande betydelse för den senares filosofiska utveckling. Aron vistades under denna tid i Berlin där han studerade Husserl och den tyska fenomenologin. I den fenomenologiska filosofin undersöker man vanliga och påtagliga saker så som de visar sig för oss, klargjorde Aron. För fenomenologen är inte världen i sig, utan världen som fenomen, studie­objekt.

Sartre blev fullständigt tagen av vännens beskrivning och beslöt att själv resa till Berlin. Där tillbringade han läsåret 1933/34, intensivt sysselsatt med den tyska fenomenologin. Han fördjupade sig i skrifter av Husserl, Heidegger och Jaspers och arbetade på essän "Egots transcendens", som kom att bli den kanske viktigaste av hans tidiga filosofiska studier.

I dessa första arbeten sökte Sartre utveckla en egen och originell medvetandeteori. I "Egots transcendens" radikali­serar han Husserls fenomenologi genom att ta bort jaget som otvivelaktig utgångspunkt. Medvetandet är för Sartre ren, fri spontanitet, ett intet, ett medvetande om något utan­för sig själv; det är ett jaglöst, opersonligt medvetande som är individuellt till sin natur. Jaget är inte något som finns i eller bakom medvetandet, utan det framträder i stället som resul­tat av en reflexionsakt.
Med denna syn på jaget och medvetandet menade sig Sartre undvika idealism och kunna filosofiskt grunda en moral och en politik.